Jag har något patetiskt och sorgligt över mig, som jag inte skulle säga är vackert, mer empatisökande. Inte vacker, snarare ful, varav de kanske känner sympati, man ska ju vara ung och vacker. Jag finner mig i att bara vara ung. Det är dock inne att vara fulsnygg, jag kanske kan sträcka mig så långt.
Alkisarna sitter under bron och yttrar: "Får man säga att du är vacker?" de får säga vad de vill så länge jag slipper säga något alls. Det är så skönt att ingen av dem längre är någon av mina grannar, det skapar distans, möjliggör ett romantiserande, långt borta från kanyler i källaren och förrådsinbrott.
De kommer bara ut när solen ligger på, och då sitter de i skuggan. Ett första vårtecken.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment