Satans avkomma

Jag tror jag har krossat en dröm. Det krossar mitt hjärta. Att göra något åt det är bortom min kontroll, jag antar att en sväng i lill-lördagens Bollnäs är enda botemedlet. Jag ska leta upp ett par batterier, knäppa på min mp3 (jag försöker använda de jag hittar i alla fjärrkontroller och dylikt tills de tar slut i mp3:n, eftersom otaliga observationer har visat att när mp3:n tagit kål på dem finns det tydligen mycket kvar för de energisnåla kontrollerna att ta av) och därefter ta mig dit benen bär. Benen bär förmodligen till Folkets Park på Långnäs, och jag sätter mig förmodligen där vägen slutar och isen börjar varpå en alkoholist förmodligen sätter sig vid min sida och flåsar Gredos samt luktar urin. Det är alltid sådär, något som skymmer och svärtar och jag älskar att hata det.

Peaks

Småstadslivet som fött och närt ett vemod jag lärt mig att älska.

Olle Extraliv

Olle Extraliv blev påkörd, men det var inte hans tur att dö. Återigen har jag suttit bänkad framför tv:n till Farväl Falkenberg och jag reflekterar över småstadsliv och framtidsfilosofi. Nu är jag som oftast frustrerad.

Det handlar så ofta om frustration med mig. Jag skapar och utvinner ur frustration. Tar en pet-flaska och gör en ny pet-flaska, det går bara runt. Nej, det är inte meningen att du ska förstå, och nej, detta har inget med Farväl Falkenberg att göra. Jag är frustrerad över varats olidliga lätthet, hur det slipper ur mina händer som något lättare än sand. Återigen handlar det om nuet och om frustration, samma pet-flaska som alltid.

Det skulle vara något nytt. Jag har märkt på senare tid hur fast jag är i mig själv och i mina mallar. Jag lurar mig ibland till att tro att jag krossat dem. Det här är väl inget unikt för mig, jag ser hur mina vänner traskar i dessa mallar och på fullaste allvar också lurar sig själva att de ibland krossat dem. Jag inväntar insikten. Till slut kommer den, insikten om att mallarna varit infraröda och inte synbara för otränade ögon.

Mina ögon är inte tränade, bara vana vid vissa mallar, been there, done that, självklart bör samma sak gälla för mina vänner. Sucka och se mig göra era misstag. Jag önskar att man lärde av varandra. Någonsin lärde sig. Det skulle spara tid.
Vad man nu ska ha den till.
Jag är helt seriös.

Hej Bullen

Idag blev jag utskälld av en busschaufför angående uteblivet reflexinnehav. Jag vet, det händer alla hela tiden. Men just den här chauffören tilltalade mig med 'gumman' och såg på mig på ett så nedlåtande sätt att det fick mitt hjärta att krympa. Sen när jag skulle kliva av segade jag mig så pass mycket att han stängde dörren på mig, jag såg i hans övervakarspegel att han log, skrattade lite, liksom "Men gumman, tjejen, kom igen nu, jag är ju lite skojig". Jag rörde inte en min, jag var ju redan förkrossad. Jag gick raskt ut ur bussen och ställde mig och tittade elakt på bussen, försökte få den att åka till följd av mina obehagliga blickar. Därefter förbannade jag världen, människorna och allra främst mig själv. För den asexuella, xenofobiska misantrop jag är. Nej bullen, jag är onekligen inte ett normalt fall.

Hem till gården/skogen

Jag var hem en snabbis för att hälsa på mor och styvfar. Modern har beslutat sig för att bli lite "kult-u-rell". I övrigt kan nämnas att jag mått sämre än sämst i helgen överlag och att jag inte har någon vilja alls att stiga upp ur sängen. Återigen konstaterar jag att jag gjort depression till en livsstil. Synd.

I wus rubbed by twuu men

Akut uppdatering! Plötsligt kom två helt främmande karlar i trettioårsåldern in i min lägenhet och började snacka flugfiske och "Oj så pinsamt","Säg det där om skorna, kom igen, säg det" och "nu är det nya unga fina flickor som bor här, kanske födda på nittiotalet". Det sista kanske deras fylla får ursäkta. Fint dock, spontant. Den ene var ruskigt lik ex-Davids Honeydrips-kompis. Intressant.

Lördagsbloggande (en klass för sig)

Jag fick mina hits, dansade benen varma, fötterna ömma. Att jag sett ut som Kitty Jutbring större delen av dagen är nu lesser matters. Jag är nöjd.

Slottet

Själens obotliga ensamhet etc. etc. Idag kom kalifornskan och hälsade på, jag blev så paff att jag först funderade över om det var en bluff. På vilket sätt hon skulle bluffa var dock oklart, så jag gav upp den tanken. Hon hade med sig sin evigt trogne vapendragare Emma och ackompanjerades av Ida och Anton. Senare under kvällen skulle det visa sig att folk skulle komma och gå lite titt som tätt. Till slut var det bara jag kvar och jag kom att tänka på hur väldigt främmande den här ensamheten är. Kristoffer är ju för närvarande i Stockholm. Främmande, indeed.

Jag har upptäckt att jag inte har någon fallenhet för bloggandet, och att påstå att jag skriver enbart för egen skull vore hyckleri, då skulle internet vara fel forum. Inte heller skriver jag för någon särskild.
Som Dr.Glas. Alltid Dr.Glas.

Nu ska jag lägga mig, drömma om Frankrike och finna meningen med livet, jag återkommer sernare om sistnämnda punkt.

Mina abnorma ytligheter

Varför inte bli åtta kilo smalare? Jag kanske lika gärna borde erkänna hur besatt jag egentligen är av mode och modeller och vikt och ytligheter. En anledning till att jag kanske inte borde göra det är att krav skapas. Är jag modemedveten och viktfixerad så bör det ju synas, det gör det inte (jag väger inte mellan 50-52, jag är inte 170 centimeter lång), men hey, nu har jag erkänt ändå.

I somras fick jag för mig att jag samlat på mig mängder av insikter, bland annat dessa (med sanningsenliga uppdaterade insikter inom parantes):

• man ska bo i Stockholm(inte nödvändigtvis)


• efter arton mognar man avsevärt(F-word, f-word, pardon my french, bur it's BS)


• jag anser enbart undernärda litteraturnördiga hemlighetsfulla popgrabbar med karaktär vara värdiga min affektion(stryk undernärd och hemlighetsfull)


• jag bör bli smalare (oförändrad)

Sistnämnda har rotat sig. Det är lögn och förbannad dikt att obefintliga kurvor gör en kvinna attraktiv, jag lägger min tillit på att ett självförtroende fixar detta per automatik. Dock! Ett självförtroende kommer inte av sig själv. Onda och mycket hopplösa eviga cirklar.

Anledningen till att jag skriver om detta är kanske det faktum att jag ska få ta en sväng på catwalken nästa lördag. Dock med alla celluliter i behåll. Det kan bli kul, klänningen är snygg och Agnes duktig men jag kommer att ramla och mina lår lär dallra som min kalifornska vän Sables Jell-o. Men ändå, min kropp är materia, ett föränderligt ting som Platon inte skulle ge någon huvudbry åt, så varför gör jag det?

Så, det blir kul.

Bilden är förresten från Givenchys vårkollektion och klänningen går till viss del i det tema som Agnes klänning, jag misstänker dock att mina ben inte ska målas randiga. Men sånt där vet man ju aldrig.

from some dying star.

Hur kan man inte gilla Art Deco? Inspirationen till Johans porträtt kom jag på först i efterhand, precis som med Mondrian och min korsfästelse eller vad det nu kan tänkas vara. I porträttfallet är det kanske främst de Lempicka som känns relevant, möjligen Picassos kubistiska verk. Jag vet, det blir lätt pretto när man pratar konst, dock råkar det vara det enda jag har någon slags känsla för här i livet, och denna känsla tycks väldigt begränsad, jag har svårt att leva utanför mina mallar.

"If you are lonely when you are alone, you are in bad company" säger Sartre i mitt studiematerial. Det stör mig att jag har så svårt att kritisera filosofer, speciellt Platon, Sartre har ju sina brister, så även Nietszche, men den senare beundrar jag omåttligt mycket ändå. Å andra sidan är det lätt att romantisera fichface-Sartre med tanke på att "Sartre was the epitome of French intellectual chic, inspiring his followers to dress in the existentialist uniform of black beret and turtle neck sweater and to socialise in the cafés of Paris where they would discuss their atheist and communist views". En sån kille skulle man ha. En sån kille har jag. Nu kom han och överraskade mig med blommor, en scarf jag velat ha jättelänge och pizzadeg! ÅH!

doris daytheeartstoodstill

Hur mycket själ vill man vika ut i en blogg? För min del kan jag försöka vika ut vad som helst. Jag har uppmärksammat att mina armar och händer inte har någon hållbar eller kvalitativ kontakt med varken hjärnan eller hjärtat, därför kan jag inte hela spela trummor, knäppa fingrarna ordentligt eller kasta saker.

Ett resultat av gårdagens trötthet var att jag sov till två, och missade samtliga labbar som skulle gjorts idag, men jag känner ingen stress eller ångest. Jag antar att man början bli van, det känns passé, som jag och Niklas diskuterade igår.

I all denna tristess i hemmet läser jag (som jag skrev till Johan) bloggar av anorektiska flickor som menar att de är feta men hatar Nicole Ritchie för att hon utgör ett osunt ideal. Rätt sjukt. Rätt underhållande.

Som vanligt ser jag framåt mer än vad jag lever i nuet, och då kan man fråga sig vad för nytta man har av det eftersom man aldrig lever i framåt. David i Farväl Falkenberg lever i bakåt, han skjuter sig i skallen med ett hagelgevär. Allt på mig är kort så jag skulle aldrig nå avtryckaren. Skulle jag ta livet av mig så skulle jag göra som fina Karin Boye, ta några piller i en glänta och få en dikt skriven om mig av en stor poet. Men nu är ju både Gullberg och (poeten jag skulle valt som skrev om mig) Majakovskij döda. Gullberg dränkte sig vid hägerbryggan och Majakovskij sköt sig själv. Självmord måste ha majoritet i dödsorsak bland diktare, det kan man tänka på vid sin yrkesval, att det kanske är hälsosamt att hålla sig till deckare.
Noterbart är förresten att jag i mina framåttankar inte har några planer på att ta livet av mig.

Snart ska jag på MuFik och idka musik och sång.

För ingen och envar.

Det är underligt det där med att kliva upp från en utebliven sömn. Det är som om sömnen ägt rum överallt runtomkring men passerat mig. Som att missa tåget. Sju timmars nattlig filosofi och otaliga kaffekoppar ger samma intressanta konsekvens varje gång, saker förlorar mening. Vad jag skriver blir inte längre relevant. Jag kan komma på mig själv fastna innanför allt det där utanför. Gud så förvirrad jag kände mig. Gud så förvirrad jag känner mig. Gud är död.

Därefter har jag drömt hela dagen, om själens obotliga ensamhet och om evig likgiltighet. Ord mister sin glans i ultrarapid, sömn ska smaka så mycket bättre efter denna fasta.

Mjölk för tigrar och laktosintoleranta

Bonjour Tristesse

Jag vaknar fylld till bredden av ångest, sjukanmäler mig i ren panik och förbereder mig inför en dag helt dedikerad till Nietzsche, Übermensch, stålmannen och evigt essäskrivande om dessas moraliska länkar till varandra. Kaffe har fått mina fingrar ofokuserade så nu ägnar jag min aldrig förr så dyrbara tid till läsande av harvardessäer om just detta tema. Till slut måste jag pausa och idka ett eller två avsnitt av Twin Peaks. Johan har koltecknat med själ, jag pluggar bäst till Belle and Sebastian och insuper de vitaminer solen ger mig. Solvitaminer är vitala för vegetarianer. Boys are from Venus; Men are from Krypton. Det var allt. Back to business.

Are birthdays happy

Tårta och present. Bildlektionen hade överraskningar väntande. Johanna hade bakat en tårta till mig och köpt en present och det var så vänlig och godhjärtad att jag smälte. Och nu sitter jag här, smält.

Intuition told me

Att fylla 19 blir en katalysator för bloggandet. En egenhändigt skapad födelsedagspresent. Jag hade i åtanke att skriva om att sitta på isen som spricker i solskenet, om pilgrimsresor i tystnad och om livsleda. Jag har ett helt bloggliv på mig, det kan vänta.

Första inlägget tenderar för de flesta att infalla under kategorin pretentiösa förhoppningar om den egna ordkonsten, detta är inget undantag, en trend är en trend. Jag inväntar därav inspirationen ( som Ernst Billgren påstår är hyckleri) och skildrar då den anländer mitt lätt romantiserade leverne (en livsstil som Marcus Birro påstod var omodernt redan 2003) och ber kväll efter kväll till högre makter om romantikens revival.