Olle Extraliv

Olle Extraliv blev påkörd, men det var inte hans tur att dö. Återigen har jag suttit bänkad framför tv:n till Farväl Falkenberg och jag reflekterar över småstadsliv och framtidsfilosofi. Nu är jag som oftast frustrerad.

Det handlar så ofta om frustration med mig. Jag skapar och utvinner ur frustration. Tar en pet-flaska och gör en ny pet-flaska, det går bara runt. Nej, det är inte meningen att du ska förstå, och nej, detta har inget med Farväl Falkenberg att göra. Jag är frustrerad över varats olidliga lätthet, hur det slipper ur mina händer som något lättare än sand. Återigen handlar det om nuet och om frustration, samma pet-flaska som alltid.

Det skulle vara något nytt. Jag har märkt på senare tid hur fast jag är i mig själv och i mina mallar. Jag lurar mig ibland till att tro att jag krossat dem. Det här är väl inget unikt för mig, jag ser hur mina vänner traskar i dessa mallar och på fullaste allvar också lurar sig själva att de ibland krossat dem. Jag inväntar insikten. Till slut kommer den, insikten om att mallarna varit infraröda och inte synbara för otränade ögon.

Mina ögon är inte tränade, bara vana vid vissa mallar, been there, done that, självklart bör samma sak gälla för mina vänner. Sucka och se mig göra era misstag. Jag önskar att man lärde av varandra. Någonsin lärde sig. Det skulle spara tid.
Vad man nu ska ha den till.
Jag är helt seriös.