Mina abnorma ytligheter

Varför inte bli åtta kilo smalare? Jag kanske lika gärna borde erkänna hur besatt jag egentligen är av mode och modeller och vikt och ytligheter. En anledning till att jag kanske inte borde göra det är att krav skapas. Är jag modemedveten och viktfixerad så bör det ju synas, det gör det inte (jag väger inte mellan 50-52, jag är inte 170 centimeter lång), men hey, nu har jag erkänt ändå.

I somras fick jag för mig att jag samlat på mig mängder av insikter, bland annat dessa (med sanningsenliga uppdaterade insikter inom parantes):

• man ska bo i Stockholm(inte nödvändigtvis)


• efter arton mognar man avsevärt(F-word, f-word, pardon my french, bur it's BS)


• jag anser enbart undernärda litteraturnördiga hemlighetsfulla popgrabbar med karaktär vara värdiga min affektion(stryk undernärd och hemlighetsfull)


• jag bör bli smalare (oförändrad)

Sistnämnda har rotat sig. Det är lögn och förbannad dikt att obefintliga kurvor gör en kvinna attraktiv, jag lägger min tillit på att ett självförtroende fixar detta per automatik. Dock! Ett självförtroende kommer inte av sig själv. Onda och mycket hopplösa eviga cirklar.

Anledningen till att jag skriver om detta är kanske det faktum att jag ska få ta en sväng på catwalken nästa lördag. Dock med alla celluliter i behåll. Det kan bli kul, klänningen är snygg och Agnes duktig men jag kommer att ramla och mina lår lär dallra som min kalifornska vän Sables Jell-o. Men ändå, min kropp är materia, ett föränderligt ting som Platon inte skulle ge någon huvudbry åt, så varför gör jag det?

Så, det blir kul.

Bilden är förresten från Givenchys vårkollektion och klänningen går till viss del i det tema som Agnes klänning, jag misstänker dock att mina ben inte ska målas randiga. Men sånt där vet man ju aldrig.