doris daytheeartstoodstill

Hur mycket själ vill man vika ut i en blogg? För min del kan jag försöka vika ut vad som helst. Jag har uppmärksammat att mina armar och händer inte har någon hållbar eller kvalitativ kontakt med varken hjärnan eller hjärtat, därför kan jag inte hela spela trummor, knäppa fingrarna ordentligt eller kasta saker.

Ett resultat av gårdagens trötthet var att jag sov till två, och missade samtliga labbar som skulle gjorts idag, men jag känner ingen stress eller ångest. Jag antar att man början bli van, det känns passé, som jag och Niklas diskuterade igår.

I all denna tristess i hemmet läser jag (som jag skrev till Johan) bloggar av anorektiska flickor som menar att de är feta men hatar Nicole Ritchie för att hon utgör ett osunt ideal. Rätt sjukt. Rätt underhållande.

Som vanligt ser jag framåt mer än vad jag lever i nuet, och då kan man fråga sig vad för nytta man har av det eftersom man aldrig lever i framåt. David i Farväl Falkenberg lever i bakåt, han skjuter sig i skallen med ett hagelgevär. Allt på mig är kort så jag skulle aldrig nå avtryckaren. Skulle jag ta livet av mig så skulle jag göra som fina Karin Boye, ta några piller i en glänta och få en dikt skriven om mig av en stor poet. Men nu är ju både Gullberg och (poeten jag skulle valt som skrev om mig) Majakovskij döda. Gullberg dränkte sig vid hägerbryggan och Majakovskij sköt sig själv. Självmord måste ha majoritet i dödsorsak bland diktare, det kan man tänka på vid sin yrkesval, att det kanske är hälsosamt att hålla sig till deckare.
Noterbart är förresten att jag i mina framåttankar inte har några planer på att ta livet av mig.

Snart ska jag på MuFik och idka musik och sång.