from some dying star.

Hur kan man inte gilla Art Deco? Inspirationen till Johans porträtt kom jag på först i efterhand, precis som med Mondrian och min korsfästelse eller vad det nu kan tänkas vara. I porträttfallet är det kanske främst de Lempicka som känns relevant, möjligen Picassos kubistiska verk. Jag vet, det blir lätt pretto när man pratar konst, dock råkar det vara det enda jag har någon slags känsla för här i livet, och denna känsla tycks väldigt begränsad, jag har svårt att leva utanför mina mallar.

"If you are lonely when you are alone, you are in bad company" säger Sartre i mitt studiematerial. Det stör mig att jag har så svårt att kritisera filosofer, speciellt Platon, Sartre har ju sina brister, så även Nietszche, men den senare beundrar jag omåttligt mycket ändå. Å andra sidan är det lätt att romantisera fichface-Sartre med tanke på att "Sartre was the epitome of French intellectual chic, inspiring his followers to dress in the existentialist uniform of black beret and turtle neck sweater and to socialise in the cafés of Paris where they would discuss their atheist and communist views". En sån kille skulle man ha. En sån kille har jag. Nu kom han och överraskade mig med blommor, en scarf jag velat ha jättelänge och pizzadeg! ÅH!