Nouvelle Vague

Jag har flyttat till bloggkollektivet http://www.toobigtofitinhere.com och min egen heter http://www.dcw.toobigtofitinhere.com Trevligare och mer användarväligt än såhär blir det inte. So longkalsong.

The famous fifteen!

Jag är inget fan av knyckande av andras idéer, så vi säger att detta är trend, inget härmaperi. Och hysteriskt spännande/kul. Annars, förlåt Nick och Marty för stölden.

INSTRUCTIONS: Write 15 statements, intended to 15 different people; good/bad things you’ve always wanted to tell them. Never tell which one is to whom.

1.När blev du såhär?
2.När blev ni sådär?
3.Är du lite som jag?
4.Det känns som om vi var annorlunda förr, som om förändring inte alltid är bra.
5.Kommer det bli som det var? Det var ju himla fint.
6. Grejen med dig är att man inte vill komma för nära eftersom du inte har något mellanläge. Du har för stort inflytande för att man ska kunna vara din ovän. Jag ogillar dig inte så mycket som det verkar.
7.Du är så mycket bättre än du tror, det vet du att jag tycker.
8.Hur kunde du bli så förstörd?
9.Du är en alldeles perfekt människa.
10.Trots att vi stör oss på varandra så är jag beroende av dig.
11.Du har en del att lära.
12.Jag önskar att du kunde vara dig själv, slappna av, leva ditt eget liv.
13.Vi borde träffas oftare, jag kan vara mig själv med dig.
14.Stop being perfect.
15.Med dig, liksom med många andra, känns det som att en barriär är absolut nödvändig.

Åh, det var lite mesigt det här, och jag svarade lite mesigt. Konklusion: Yo soy un mes. Vilket betyder "jag är en månad". Det blir ju aldrig rätt.

Faller och skrattar.

Jag tänkte gå i Martinas spår och använda mig av lite Q&A i brist på annat, snodde av henne och Linus, eftersom det var samma grej. Men först en uppdatering:

1. På onsdag åker jag, Ullis och Smulan till Uppsala över dagen och softar. Jag anser att Sport-Ola eller Juan bör tipsa om ett stekarcrib där man kan ta en bulle.

2. Det har varit utställning, Stockholm och lugnt och skönt. Nött av tidens tand känner jag hur stormen efter lugnet nalkas.

3. Vem väljer musiken till bibliotekets utlåning? Smulan hittade en Orange Juice-platta häromdagen. Vem?

Det ni väntat på:
Senaste film du såg?
American Psycho, och det var sannerligen på tiden. Före den La Vie En Rose. Jag förlikar mig betydligt mer med Bateman än Piaf, och anledningen till det är...

Gillar du din boendesituation?
... detta, därav liknelsen. Jag har sökt jobb i Barcelona. Bort, bort, bort. Fort, fort, fort. Uteblir jobbet så blir det kollektiv med Smulan, David och en till frivillig(räck upp handen!). Nej var förresten svaret på frågan.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Mamma påstod att det var egenhändgt ihopsnickrat. En dag sitter jag framför tv:n och kollar på Idol och upptäcker plötsligt att hela mitt liv är en lögn.

Har du någonsin köpt något från eBay?
Nej, men jag har, liksom Martina, skapat ett traderaberoende.

Tycker du om att krama folk?
Här väljer jag att inte svara på frågan, utan istället briljera med att jag kramat Brandmannen utan att lukta urin efteråt.

Skulle du säga att du är trendig?
Teoretiskt; Ja, jag har koll. Praktiskt; Nej, jag har inte råd.

Om någon som du inte var intresserad av att dejta bjöd dig på en dejt, hur skulle du reagera?
Inte alls.

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Luke. Jag hade kanske en crush ett tag. Kanske. Dock Obi Wan i ettan (Evan McGregor), jag hade kanske en crush ett tag. Kanske.

"jag tror det är all nässpray som slår ut min hjärna"

Bloggsidan from hell har varit obstinat i några dagar så jag gjorde revolt och skrev så dokument och taddam!

21 Mars 17.59
Heeey Lloyd I’m ready to be heartbroken! Blogspot älskar att hata mig så jag skriver någon slags sammanfattning tills den resignerar och förstår att mitt tålamod sträcker sig bortom tid och rum.

18.15
Lugg-klipp och jag hatar min page.

18.21
Jag väntar på att jag ska bli hungrig. Hungern uteblir så jag tror jag äter ändå, i förebyggande syfte.

18.23
”Kom till folkets hus och manifestera för ett kulturhus i bollnäs! Det börjar nu!” sms från Smulan. Fan vad svårt, mat eller kamp för småstadens utvecklande? AH! Jag kan inte välja! Eh, eh eh. Nej, det blir nej. Blankt nej.

18.28
Jag har ett berg med disk, döden.

måndag 19 Mars, 23.26: Jag tänkte skriva; Eller bara tills jag betyder något, tills jag slutar vara ett medel, kanske jag går ut då jag tillåts finnas. Men jag lovar ju givetvis ingenting.

Istället skrev jag 0.

Jag är nitton nu och det kanske är dags att börja var ärlig, sluta gömma sig, börja slåss med sanningar, överge ogrundade mål, vara stolt över det egna jaget. Men det är ju inte jag, jag gör inte sånt. Slåss jag med sanningen flyr jag mig själv.

23.30
Jag har glömt labbrapportsinstruktioner i skolan. Detta bör ersättas med något konstruktivt, så jag skriver lite i RWB:n och knäpper kort på mig själv för att lindra misslyckandet en aning.

24 Mars
Det är inflation på män these days.

25 Mars
Jag tänkte att jag skulle skriva något som skulle få dig att tänka till, något med konklusion och cirkelkomposition, någon Disneymoral. Men jag ska ju alltid vara emot precis allt vad mallar och bestämmelser heter, alltid vara tvärtemot, som den där dryga ungen som inte ville vara som andra barn i förskolan (ett ord jag dessutom uttalar felaktigt). Jag ville nog inte ha uppmärksamhet eller så, bara vara annorlunda. Visst, underliggande kan man säkert klura ut att jag ville ha uppmärksamhet, eller att jag hade ett komplicerat förhållande till en förälder, eller att jag drack vatten ur toaletten och fick en släng av ADHD/CP/MS/CJD/RA/TBC. Underliggande kan vara precis vad som helst.
Men det jag tänkte skriva var att jag vill flytta till Hägersten och ha en katt. Kanske bli en hard-core kattmaja som Smulan förutspått och lyssna på Hefner all day long

OBS OBS! Utställning på Fredag! Och Söndag! Och Torsdag! Och Jesus! Är! Död!

Losing my affection.

Jag ska stanna inne på mitt rum tills jag inte längre har fobier mot allt. Jag kan knappt prata med folk längre, mer än mig själv, hur ska detta gå?

Mänskligt, alltförmänskligt.*

Tre aktuella ting.

1. Som vanligt Johan och jag. Johanochjag har blivit vårt namn och jag mottar gärna kritik om det blir för mycket par över oss, jag är lite rädd för sånt. Jag pratade en gång med en vän om vänskapliga och kärleksrelaterade relationer, varpå vi kom överens om att en pojkvän är döden för en vänskaplig relation Do let me know om jag försummar.

Vi ramlade förresten av en cykel idag. Det var nog bara en tidsfråga egentligen. Jag skrapade hand och kn och johan fick ett lite småköttigt sår på knät. Det var lite ljuvligt sött att sitta på sängkanten och ge varandra bomull och sårtvätt och plåstra om varandra. Jag skulle kunna ramla för jämnan.

2. Francois Hardy. Mest för att hon är snygg och sjunger bra.

3. Visual Arts. Högaktuellt. Jag kan nog lyckas pricka in tretton verk, varav ett mycket mindre antal som jag faktiskt är nöjd med. Här har vi en löjligt ful skiss på en installation, gjord i paint i ett mycket tidigt stadie, jag vill påminna om att det är tanken som räknas. Dessutom måste kombinationen labbrapporter och effektivitet innebära ett visst flyt nu i helgen.
Jag bör återkomma med resultat härifrån efter utställningen.

Jag bör även peta in någon bild från modevisningen då, dock blev dessa mycket suddiga, men det får gå an.

Paris är dessutom högaktuellt efter visiten till polisens avdelning för passärenden, flyt. Och ang. USA vs. Italien så visade det sig att Italien inte längre är ett alternativ. Jag vill inte ha USA som ett alternativ heller, det blir så dyrt, så fruktansvärt dyrt. Jag vet inte om jag har råd. Jag har ju egentligen aldrig råd. Jag önskar litegrann och högst tillfälligt att jag väntat med att flytta hemifrån så jag skulle ha råd med lite mer, äta lite annat m.m. Men jag skulle ändå inte byta ut nudelintolerans, rörmokarskills och göravadjagvill mot anything in the world.

* När det känns som att man gjort Söderberg så kan man alltid gå över till Nietzsche

Månsken= Second hand solsken

Vet man inte vad man ska skriva i sin titel bör man alltid agera efter devisen att citera en upp-pimpad Dr.Glas.

Imorse vakande jag upp med en ingeivelse om brödbak var stundande, så jag satte igång. Tre timmar senare var jag klar. 40 stycken tekakor. Handen som gungar vaggan ( mor) kom förbi och ville fika med mig, hon ville även nära min kropp med kyckling och ris, så jag tillät henne. Vad hon inte talat om var att samtal med tant med antikvitetsvärde ingick i dealen, jag tillät även det.

När jag kommer hem till väntar två pinnsmala pop-pojkar utanför min dörr, föder jag dem inte med mina tekakor dör de vilken sekund som helst.

Och plötsligt är klockan tio!

Jag tänkte skriva 20 sidor. Minst. Säkert tio om kubism, fabeldjur inom konsten, ryska framtidsdrömmar genom tiderna, rysk framtidstro, Tate Britain, Tate Modern, Louvren, expressionismen och kanske t.o.m slutföra det där arbetet om Pop Art som jag är så evinnerligt utled på. Därefter tio sidor till om de verk som värkts fram ur hjärta och passion (klockan är 22.33, jag har all rätt att svamla). Det hände inte. Händelsen uteblev. Ligger jag illa till? Klart jag gör, det vet jag ju, men exakt h u r illa till ligger jag? Sånt där vet aldrig jag. Sånt där vet alltid andra*. Jag har ingen aning om hur de gör det.

På tal om ryska framtidsdrömmar är det lätt hänt att man kommer in på mina ständigt entusiastiska planer. Det har ju varit America, fuck yeah ett tag nu, tills jag fick reda på diverse nyheter. Den centrala nyhet handlar dock främst om släktingar som öppnar hotell i Italien, varpå jag fick idén om att jag givetvis bör jobba där, nästintill ideellt om det är vad som krävs. Så forza Italia from now on.

Som en backup.

*Läs Erik Andersson, Niklas Olsson

Dagens

http://www.youtube.com/watch?v=kZCbwg6VmnI

Don't get to 2D2...

R2D2. Jag inser att det bara är med Johan jag kan skriva ord som 'katharsis' och egocentrisk' utan att känna en distinkt känsla av självförlöjligande. Gotta luv it.

Fin kväll även i övrig, spenderad med vänner som likt Zon smörjs på, lindrar och är skonsamma för magen.

(post från lördag 3/3)

"Får man säga att du är vacker?"

Jag har något patetiskt och sorgligt över mig, som jag inte skulle säga är vackert, mer empatisökande. Inte vacker, snarare ful, varav de kanske känner sympati, man ska ju vara ung och vacker. Jag finner mig i att bara vara ung. Det är dock inne att vara fulsnygg, jag kanske kan sträcka mig så långt.

Alkisarna sitter under bron och yttrar: "Får man säga att du är vacker?" de får säga vad de vill så länge jag slipper säga något alls. Det är så skönt att ingen av dem längre är någon av mina grannar, det skapar distans, möjliggör ett romantiserande, långt borta från kanyler i källaren och förrådsinbrott.
De kommer bara ut när solen ligger på, och då sitter de i skuggan. Ett första vårtecken.

Satans avkomma

Jag tror jag har krossat en dröm. Det krossar mitt hjärta. Att göra något åt det är bortom min kontroll, jag antar att en sväng i lill-lördagens Bollnäs är enda botemedlet. Jag ska leta upp ett par batterier, knäppa på min mp3 (jag försöker använda de jag hittar i alla fjärrkontroller och dylikt tills de tar slut i mp3:n, eftersom otaliga observationer har visat att när mp3:n tagit kål på dem finns det tydligen mycket kvar för de energisnåla kontrollerna att ta av) och därefter ta mig dit benen bär. Benen bär förmodligen till Folkets Park på Långnäs, och jag sätter mig förmodligen där vägen slutar och isen börjar varpå en alkoholist förmodligen sätter sig vid min sida och flåsar Gredos samt luktar urin. Det är alltid sådär, något som skymmer och svärtar och jag älskar att hata det.

Peaks

Småstadslivet som fött och närt ett vemod jag lärt mig att älska.

Olle Extraliv

Olle Extraliv blev påkörd, men det var inte hans tur att dö. Återigen har jag suttit bänkad framför tv:n till Farväl Falkenberg och jag reflekterar över småstadsliv och framtidsfilosofi. Nu är jag som oftast frustrerad.

Det handlar så ofta om frustration med mig. Jag skapar och utvinner ur frustration. Tar en pet-flaska och gör en ny pet-flaska, det går bara runt. Nej, det är inte meningen att du ska förstå, och nej, detta har inget med Farväl Falkenberg att göra. Jag är frustrerad över varats olidliga lätthet, hur det slipper ur mina händer som något lättare än sand. Återigen handlar det om nuet och om frustration, samma pet-flaska som alltid.

Det skulle vara något nytt. Jag har märkt på senare tid hur fast jag är i mig själv och i mina mallar. Jag lurar mig ibland till att tro att jag krossat dem. Det här är väl inget unikt för mig, jag ser hur mina vänner traskar i dessa mallar och på fullaste allvar också lurar sig själva att de ibland krossat dem. Jag inväntar insikten. Till slut kommer den, insikten om att mallarna varit infraröda och inte synbara för otränade ögon.

Mina ögon är inte tränade, bara vana vid vissa mallar, been there, done that, självklart bör samma sak gälla för mina vänner. Sucka och se mig göra era misstag. Jag önskar att man lärde av varandra. Någonsin lärde sig. Det skulle spara tid.
Vad man nu ska ha den till.
Jag är helt seriös.

Hej Bullen

Idag blev jag utskälld av en busschaufför angående uteblivet reflexinnehav. Jag vet, det händer alla hela tiden. Men just den här chauffören tilltalade mig med 'gumman' och såg på mig på ett så nedlåtande sätt att det fick mitt hjärta att krympa. Sen när jag skulle kliva av segade jag mig så pass mycket att han stängde dörren på mig, jag såg i hans övervakarspegel att han log, skrattade lite, liksom "Men gumman, tjejen, kom igen nu, jag är ju lite skojig". Jag rörde inte en min, jag var ju redan förkrossad. Jag gick raskt ut ur bussen och ställde mig och tittade elakt på bussen, försökte få den att åka till följd av mina obehagliga blickar. Därefter förbannade jag världen, människorna och allra främst mig själv. För den asexuella, xenofobiska misantrop jag är. Nej bullen, jag är onekligen inte ett normalt fall.

Hem till gården/skogen

Jag var hem en snabbis för att hälsa på mor och styvfar. Modern har beslutat sig för att bli lite "kult-u-rell". I övrigt kan nämnas att jag mått sämre än sämst i helgen överlag och att jag inte har någon vilja alls att stiga upp ur sängen. Återigen konstaterar jag att jag gjort depression till en livsstil. Synd.

I wus rubbed by twuu men

Akut uppdatering! Plötsligt kom två helt främmande karlar i trettioårsåldern in i min lägenhet och började snacka flugfiske och "Oj så pinsamt","Säg det där om skorna, kom igen, säg det" och "nu är det nya unga fina flickor som bor här, kanske födda på nittiotalet". Det sista kanske deras fylla får ursäkta. Fint dock, spontant. Den ene var ruskigt lik ex-Davids Honeydrips-kompis. Intressant.

Lördagsbloggande (en klass för sig)

Jag fick mina hits, dansade benen varma, fötterna ömma. Att jag sett ut som Kitty Jutbring större delen av dagen är nu lesser matters. Jag är nöjd.

Slottet

Själens obotliga ensamhet etc. etc. Idag kom kalifornskan och hälsade på, jag blev så paff att jag först funderade över om det var en bluff. På vilket sätt hon skulle bluffa var dock oklart, så jag gav upp den tanken. Hon hade med sig sin evigt trogne vapendragare Emma och ackompanjerades av Ida och Anton. Senare under kvällen skulle det visa sig att folk skulle komma och gå lite titt som tätt. Till slut var det bara jag kvar och jag kom att tänka på hur väldigt främmande den här ensamheten är. Kristoffer är ju för närvarande i Stockholm. Främmande, indeed.

Jag har upptäckt att jag inte har någon fallenhet för bloggandet, och att påstå att jag skriver enbart för egen skull vore hyckleri, då skulle internet vara fel forum. Inte heller skriver jag för någon särskild.
Som Dr.Glas. Alltid Dr.Glas.

Nu ska jag lägga mig, drömma om Frankrike och finna meningen med livet, jag återkommer sernare om sistnämnda punkt.

Mina abnorma ytligheter

Varför inte bli åtta kilo smalare? Jag kanske lika gärna borde erkänna hur besatt jag egentligen är av mode och modeller och vikt och ytligheter. En anledning till att jag kanske inte borde göra det är att krav skapas. Är jag modemedveten och viktfixerad så bör det ju synas, det gör det inte (jag väger inte mellan 50-52, jag är inte 170 centimeter lång), men hey, nu har jag erkänt ändå.

I somras fick jag för mig att jag samlat på mig mängder av insikter, bland annat dessa (med sanningsenliga uppdaterade insikter inom parantes):

• man ska bo i Stockholm(inte nödvändigtvis)


• efter arton mognar man avsevärt(F-word, f-word, pardon my french, bur it's BS)


• jag anser enbart undernärda litteraturnördiga hemlighetsfulla popgrabbar med karaktär vara värdiga min affektion(stryk undernärd och hemlighetsfull)


• jag bör bli smalare (oförändrad)

Sistnämnda har rotat sig. Det är lögn och förbannad dikt att obefintliga kurvor gör en kvinna attraktiv, jag lägger min tillit på att ett självförtroende fixar detta per automatik. Dock! Ett självförtroende kommer inte av sig själv. Onda och mycket hopplösa eviga cirklar.

Anledningen till att jag skriver om detta är kanske det faktum att jag ska få ta en sväng på catwalken nästa lördag. Dock med alla celluliter i behåll. Det kan bli kul, klänningen är snygg och Agnes duktig men jag kommer att ramla och mina lår lär dallra som min kalifornska vän Sables Jell-o. Men ändå, min kropp är materia, ett föränderligt ting som Platon inte skulle ge någon huvudbry åt, så varför gör jag det?

Så, det blir kul.

Bilden är förresten från Givenchys vårkollektion och klänningen går till viss del i det tema som Agnes klänning, jag misstänker dock att mina ben inte ska målas randiga. Men sånt där vet man ju aldrig.

from some dying star.

Hur kan man inte gilla Art Deco? Inspirationen till Johans porträtt kom jag på först i efterhand, precis som med Mondrian och min korsfästelse eller vad det nu kan tänkas vara. I porträttfallet är det kanske främst de Lempicka som känns relevant, möjligen Picassos kubistiska verk. Jag vet, det blir lätt pretto när man pratar konst, dock råkar det vara det enda jag har någon slags känsla för här i livet, och denna känsla tycks väldigt begränsad, jag har svårt att leva utanför mina mallar.

"If you are lonely when you are alone, you are in bad company" säger Sartre i mitt studiematerial. Det stör mig att jag har så svårt att kritisera filosofer, speciellt Platon, Sartre har ju sina brister, så även Nietszche, men den senare beundrar jag omåttligt mycket ändå. Å andra sidan är det lätt att romantisera fichface-Sartre med tanke på att "Sartre was the epitome of French intellectual chic, inspiring his followers to dress in the existentialist uniform of black beret and turtle neck sweater and to socialise in the cafés of Paris where they would discuss their atheist and communist views". En sån kille skulle man ha. En sån kille har jag. Nu kom han och överraskade mig med blommor, en scarf jag velat ha jättelänge och pizzadeg! ÅH!

doris daytheeartstoodstill

Hur mycket själ vill man vika ut i en blogg? För min del kan jag försöka vika ut vad som helst. Jag har uppmärksammat att mina armar och händer inte har någon hållbar eller kvalitativ kontakt med varken hjärnan eller hjärtat, därför kan jag inte hela spela trummor, knäppa fingrarna ordentligt eller kasta saker.

Ett resultat av gårdagens trötthet var att jag sov till två, och missade samtliga labbar som skulle gjorts idag, men jag känner ingen stress eller ångest. Jag antar att man början bli van, det känns passé, som jag och Niklas diskuterade igår.

I all denna tristess i hemmet läser jag (som jag skrev till Johan) bloggar av anorektiska flickor som menar att de är feta men hatar Nicole Ritchie för att hon utgör ett osunt ideal. Rätt sjukt. Rätt underhållande.

Som vanligt ser jag framåt mer än vad jag lever i nuet, och då kan man fråga sig vad för nytta man har av det eftersom man aldrig lever i framåt. David i Farväl Falkenberg lever i bakåt, han skjuter sig i skallen med ett hagelgevär. Allt på mig är kort så jag skulle aldrig nå avtryckaren. Skulle jag ta livet av mig så skulle jag göra som fina Karin Boye, ta några piller i en glänta och få en dikt skriven om mig av en stor poet. Men nu är ju både Gullberg och (poeten jag skulle valt som skrev om mig) Majakovskij döda. Gullberg dränkte sig vid hägerbryggan och Majakovskij sköt sig själv. Självmord måste ha majoritet i dödsorsak bland diktare, det kan man tänka på vid sin yrkesval, att det kanske är hälsosamt att hålla sig till deckare.
Noterbart är förresten att jag i mina framåttankar inte har några planer på att ta livet av mig.

Snart ska jag på MuFik och idka musik och sång.

För ingen och envar.

Det är underligt det där med att kliva upp från en utebliven sömn. Det är som om sömnen ägt rum överallt runtomkring men passerat mig. Som att missa tåget. Sju timmars nattlig filosofi och otaliga kaffekoppar ger samma intressanta konsekvens varje gång, saker förlorar mening. Vad jag skriver blir inte längre relevant. Jag kan komma på mig själv fastna innanför allt det där utanför. Gud så förvirrad jag kände mig. Gud så förvirrad jag känner mig. Gud är död.

Därefter har jag drömt hela dagen, om själens obotliga ensamhet och om evig likgiltighet. Ord mister sin glans i ultrarapid, sömn ska smaka så mycket bättre efter denna fasta.

Mjölk för tigrar och laktosintoleranta

Bonjour Tristesse

Jag vaknar fylld till bredden av ångest, sjukanmäler mig i ren panik och förbereder mig inför en dag helt dedikerad till Nietzsche, Übermensch, stålmannen och evigt essäskrivande om dessas moraliska länkar till varandra. Kaffe har fått mina fingrar ofokuserade så nu ägnar jag min aldrig förr så dyrbara tid till läsande av harvardessäer om just detta tema. Till slut måste jag pausa och idka ett eller två avsnitt av Twin Peaks. Johan har koltecknat med själ, jag pluggar bäst till Belle and Sebastian och insuper de vitaminer solen ger mig. Solvitaminer är vitala för vegetarianer. Boys are from Venus; Men are from Krypton. Det var allt. Back to business.

Are birthdays happy

Tårta och present. Bildlektionen hade överraskningar väntande. Johanna hade bakat en tårta till mig och köpt en present och det var så vänlig och godhjärtad att jag smälte. Och nu sitter jag här, smält.

Intuition told me

Att fylla 19 blir en katalysator för bloggandet. En egenhändigt skapad födelsedagspresent. Jag hade i åtanke att skriva om att sitta på isen som spricker i solskenet, om pilgrimsresor i tystnad och om livsleda. Jag har ett helt bloggliv på mig, det kan vänta.

Första inlägget tenderar för de flesta att infalla under kategorin pretentiösa förhoppningar om den egna ordkonsten, detta är inget undantag, en trend är en trend. Jag inväntar därav inspirationen ( som Ernst Billgren påstår är hyckleri) och skildrar då den anländer mitt lätt romantiserade leverne (en livsstil som Marcus Birro påstod var omodernt redan 2003) och ber kväll efter kväll till högre makter om romantikens revival.